En stor del av proggrörelsen, däribland Mikael Wiehe, Med Reventberg, Håkan Lagher, Greg Fitzpatrick m fl, anklagar i en debattartikel i SvD SVT för att fara med osanning.
I en dokumentär producerad av SVT hävdar de att skivbolaget Nacksving i princip är synonymt med proggrörelsen, något som definitivt inte stämmer. Istället påvisar de med fakta hur Nacksving kom långt efter skivbolagen MNW och Silence, och att de senare motarbetade nästa våg av musik som kritiserade makten; punken.
De skriver bl a;
Filmen ger bilden av att skivbolaget Nacksving i Göteborg i princip är synonymt med musikrörelsen. Dokumentären nämner inte med ett ord att musikrörelsen organiserades och etablerades av skivbolagen MNW (MusikNätetWaxholm) och Silence.
...
Det var dessa två bolag som gav ut och samdistribuerade i dag kultförklarade album med Nationalteatern, Hoola Bandoola Band, Nynningen, Blå Tåget, Samla Mammas Manna, Röda Bönor, Träd, Gräs och Stenar, Sånger om kvinnor med flera, med flera. Merparten av musiken som hörs i filmen kommer ur dessa två bolags produktion.
Det var MNW och Silence som var rörelsens centrum och stod för ett entreprenörskap som ledde till att det verkligen blev en rörelse och inte ett antal independent-skivbolag som så småningom spriddes för vinden eller köptes upp av multinationella skivbolag.
De fortsätter med hur tidningen Musikens Makt flyttade till Göteborg och med en förenklad världsbild satte även punken på undantag, och att de tidigare bojkottade proggrörelsens artister som gavs ut på enligt dem fel bolag;
Redaktionen där drog en skarp skiljelinje mellan de kommersiella skivbolagens produkter och musikrörelsens. Pugh Rogefeldt, Ulf Lundell, Ola Magnell och andra artister som spelade in på ”fel” skivbolag skrevs ner och skribenter som skrev positivt i Musikens Makt om till exempel Magnus Ugglas album sattes i frysbox.
...
När punken exploderade i slutet av 70-talet tyckte han och Nacksving att det var en omedveten och politiskt omogen protest som måste bli ”torr bakom öronen” innan Nacksving kunde tänka sig att distribuera deras singlar. Göteborgspunkarna var inte välkomna i sin egen stad, i stället var det MNW:s och Silence distribution i Stockholm som spred de unga Göteborgsbanden över Sverige. Inget av detta berättar filmen.
När tom proggrörelsens största namn talar om vikten av entreprenörskap, och med fakta visar på hur SVT tar ställning för ett skivbolag som genom en extremt vänsterradikal syn motarbetar de mest framträdande av proggrörelsens musiker, så inser man hur extremt vinklad svensk public service är, och förstår att deras enda hopp att finnas kvar ligger i att bli helt skattefinansierad, något som ALLA partier i Sveriges riksdag märkligt nog ställer sig bakom.